take care

nu är det snart två månader sedan jag skrev något. så det är väl dags för en uppdatering. jag har fått ta över johans bärbara dator, eftersom han har köpt en ny. så nu kan jag äntligen sitta i soffan och blogga. mysigast så!

ja, vad har jag att berätta? påbörjade mitt sommarvikariat i juni. det var en lättnad att få veta hur man kommer att jobba tre månader framöver. och fluffy har fått en liten kompis, hon heter kitty och flyttade hit förra veckan. de första dagarna innehöll mycket klös och fräs. om blickar kunde döda alltså, haha. men nu har dom blivit bästa vänner och är så himla mysiga med varandra. tänk att jag blev en kattmänniska trots allt.

hur mår jag då? ja, det är mycket man inte visar utåt. för sin familj, sina vänner, sina kollegor och på sociala medier. jag har mått dåligt ett bra tag. exakt hur länge vet jag inte. det enda jag vet är att det bara blev värre och värre. en ond jävla spiral som aldrig tog slut, trots att min tillvaro är och har varit mycket mer stabil nu än tidigare i mitt liv. jag är den som alltid har tänkt att "det finns dom som har det mycket värre än mig". men jag har börjat inse att jag också förtjänar att må bra. sökte iallafall vård i slutet av maj, eller om det var i början på juni. den här gången gick jag med på medicinering. avskyr att ta tabletter i onödan. jag hade bara några få biverkningar under de första veckorna, men nu har dom försvunnit. min största rädsla var att mina känslor skulle försvinna då jag läst mycket skit om ssri-läkemedel. men jag har kvar mina känslor. jag kan fortfarande skratta, gråta och bli arg...

men jag befinner mig inte i den där bubblan längre. jag vaknar inte på morgonen och tänker "nej, det är en ny dag". jag oroar mig inte lika mycket för minsta lilla sak som tidigare. och jag ältar inte samma gamla skit längre. jag sover bättre. min puls har blivit lägre. och jag har sakta men säkert börjat gå ner i vikt. visst kan jag fortfarande bli ångestfylld och orolig utan någon vidare orsak och hamna i negativa tankebanor, men inte alls lika ofta och lika "djupt" som tidigare. så ja, det känns som att det går framåt. nu vet ni hur det ligger till. ta hand om er!

 

 
1
Anonym

Usch då, har du mått dåligt hela Ditt liv?